KRÖNIKA: Är lösningen på koranbränningarna digital?
Att bränna koraner är inte så vettigt. Att bränna böcker överhuvudtaget är ju tämligen destruktivt. Men kanske är detta ett problem som snart inte finns. Vi håller liksom på att digitalisera bort det, på ett bra sätt.
Jag håller med min gamle lärare Nils Funcke om att förbud mot koranbränningar är oerhört problematiskt. Att om man tycker att yttrandefrihet är något värt att upprätthålla ska man nog inte gå den vägen. Att det finns hot- och våldsproblem är givetvis en svårighet, men det gäller att hitta andra lösningar kring det.
Till detta ska ju konstateras att jag inte är religiös och kan inte sätta mig in fullt ut hur det skulle kännas att vara religiös och att någon bränner en kopia av en bok som jag håller central i min religiositet. Vad kan jag jämföra med, en bok jag verkligen gillar? Om nån skulle bränna Fjodor Dostojevskijs Bröderna Karamazov skulle jag inte jubla men jag skulle inte bli rosenrasande, jag skulle snabbt inse att innehållet finns kvar och kan leva vidare. Och det är kanske där nånstans min lösning på alltihopa visar sig.
Det handlar om representationer av något, möjligen i pappersform något mer symboliskt laddade, som existerar oavsett. Och det blir väldigt tydligt när man sysslar med digital publicering.
Ta mig själv och mitt låtmakande eller skrivande. Allt ges enbart ut digitalt. Om någon skulle radera en låt på sin playlist eller slänga bort en pdf – då skulle det inte göra nån större skillnad, det finns alltid en ny. Om nån skulle radera den överallt och utplåna den skulle det såklart vara en annan sak, men det är inte fallet. Det handlar om en representant för verket. Och kanske, förr i tiden, fanns det kanske bara i vissa fall en version, en kopia, av en text eller ett verk – då betyder det mycket, men så är det inte längre. Verkligen inte.
Det är svårt att rent praktiskt bränna en digital bok, om man raderar en fil på en dator gör det ingen skillnad – verket och innehållet finns kvar, förmodligen tusen- och åter tusenfalt. Problemet försvinner i en digital publiceringsvärld.
Jag gissar att unga personer på sikt mest gäspar om en pappersbok, vilket de knappt bryr sig vad det är, brinner nån gång.
Det ska sägas att det finns problem med digitala böcker, som att de inte vanligtvis syns i bokhyllan som en konversationsstartare, som jag skrivit om här, och andra saker som inte funkar helt fullt ut.
Men, tänk vilken skön värld. Provokatörerna kan inte längre använda den gamla standardmetoden att elda pappersluntor, nazisternas bokbål blir helt meningslösa, vi behöver inte skriva slarviga ad hoc-lagar, vi kan leva i harmoni och läsa Dostojevskij och koraner om vi vill.