KRÖNIKA: Det digitalt eftersatta hemmet
Foto: Paul Melki på Unsplash.
Bokhyllan och stora kartan på väggen. Det är saker som är perfekta som konversationsstartare och idémakare i vårt hem. Men alla de senaste böckerna jag läst finns ju bara digitalt i en app och kartan har knasiga 1980-talsgränser. När blir hemmet ordentligt digitalt hållbart?
Folk som hälsat på många gånger, folk som aldrig tidigare varit på besök – alla finner inspiration i bokhyllan. Ni vet, klassiskt liksom. ”Jaha, det är mycket gammal Hemingway här, ja?”. ”Zadie Smith, ja, henne borde man läsa.”. Perfekt att prata vidare om 1 000 olika saker.
Precis som världskartan. ”Visst vill man åka till Nya Zeeland?”. ”Gud, vad Grönland är stort på den här kartan.”
Trevligt såklart. Men jag som digital förespråkare blir ändå strukturellt sur. Jag vill ju också prata om den senaste Murakimin jag läst som ljudbok. Eller diskutera huruvida Cervenkas åsikter är lika intressanta sen han kom ut partipolitiskt utifrån senaste boken. Men de titlarna syns inte i hyllan. Bara i en liten liten app i en ficka i en telefon.
Och tänk att enkelt kunna zooma på den stora världskartan, in i en djungel, över till en gata i New York, kolla vad länderna heter just precis nu på platser man inte lyckats hålla koll på.
Det går såklart rent tekniskt. Du kan ha en skärm som visar senaste böckerna i dina Storytel-app i ögonhöjd mitt bland pappersluntorna, du kan köpa en asdyr megaskärm och installera Google Earth. Men det är alldeles för dyrt, för komplicerat och, ja, helt enkelt jättetöntigt.
Jag tror inte det är enskilda lösningar som är grejen. Utan det är att vi måste komma vidare i det digifysiska. Och det snabbt. För att leva i detta mellanland är verkligen kass. Och alla diskussioner om ”skärmtid”, ”papper är bättre på söndagsmorgnar” de är ju grunda och rent av barnsliga.
Det krävs ett generellt grepp om allt som sammanför det digitala och det fysiska. Allt är ju en del av verkligheten.
Men, jag kanske ångrar mig nu, det är kanske en enskild lösning för en grej som leder till resten. Om man bara kunde köpa prisvärda bokbaksides-skärmar som kan visa olika titlar – som inte drar nån energi knappt, som är riktigt snygga och som många gånger inte märks alls. Då är vi kanske en god bit på väg. Jag får ringa Storytel och pitcha.
Det är årsdagen av ryska invasionen av Ukraina, vidrigheterna fortsätter, jag fortsätter protestera, trots dagens något lättsamma krönika.