KRÖNIKA: Vad tänker ni på mest – som ni tror andra inte tänker på?
Romarriket? Nej, det verkar många tänka på. Men det måste finnas nåt i mitt huvud som är lite unikt, va? Nåt som jag lägger mer hjärnkraft på än andra. Inte för att det nödvändigtvis är bättre, men visst är det kittlande att kanske tänka på sånt andra inte tänker på?
Jag tror att det är väldigt mycket som alla tänker på. Sånt som ibland man skojar om att “Oj, vi är lite galna, så vi köper glass på fredagar, och äter på förmiddagen”, det är ofta inte så unikt. Och så var det det där med romarriket. Många har kanske tänkt att det var übersmart och analytiskt, påläst, att tänka på romarriket. Men kanske det då mest är manschauvinistiskt och helt enkelt vanligt och dessutom tråkigt.
Vad tänker folk på, då? Mat? Ja, det tänker nog väldigt många på, mest halva tiden. Och sex, tänker nog en hel del på en hel del tid. Kläder, väder, väldigt mycket praktiska saker.
Och så då relationer såklart. På ett sätt, unika tankar för det är på just specifika relationer sett till individer, men samtidigt inte speciellt ovanliga sett till att många har en kollega, en brorsa, en kompis eller en mamma. Så de tankar som känns dominerande och svårlösta – “Varför säger hon så?”, ”Vad ska han med en ny parkas till?”, “Luktar han inte lite konstigt idag?” – det är oerhört vanliga tankar.
Alltså, inget fel i att tänka tankar som andra tänker, det gör ju oss till en spännande organism nästan och vi kan prata om det gemensamma och hur vi alla är människor och så vidare.
Men jag ville ju åt det unika. Så jag går till mig själv. Vad tänker jag på? Om något kan anas vara utanför ramen?
En del saker kring kategorier, lite kantiansk filosofi, jag tänker ganska mycket på vilken kategori fenomen, entiteter, individer faller under. Eller om det finns allmänbegrepp överhuvudtaget. För länge sen tänkte gemene man lite mer på detta, som i den så kallade universaliestriden. Men nu kanske jag är lite mer ensam om det. Å andra sidan är väl kodarna och utvecklarna ständigt i dessa problemställningar…
Jag tycker att jag nog tänker mer på poesi än de flesta, fast många tänker ju absolut på poesi. Så, inte det heller.
Men vänta, jag gör ju en grej som jag inte sett direkt att andra gör. Och om jag inte sett det borde det innebära att det är lite ovanligt åtminstone.
Jag tänker mycket på hur jag rent ansikts-uttrycksmässigt reagerar på olika händelser. Om nån skulle säga nåt oväntat kring lera eller skrika att de var nakna eller så – då tänker jag, samtidigt som jag testar, hur mitt ansikte skulle uttrycka den känslan, eller framförallt hur mitt ansikte skulle formas i ett sånt läge. Jag kommer på mig själv att tänka på detta ganska ofta även när jag inte tänkt på det från början. Funderar över hur läppen skulle böjas, hur pannan skulle söätas ut, hur munnen skulle vidgas.
Det tror jag är ovanligt. Fan, nästan unikt. En och annan skådis nån gång kanske, men typiskt ovanligt. Härligt, nu vet jag.
Hade kanske varit bättre om jag tänkt ut exakta sätt att lösa fredsfrågan på istället. Nåja.
Foto: Mauricio Artieda på Unsplash.