KRÖNIKA: Ska vi verkligen falla in i nationalismens och våldets led?
Foto: Антон Дмитриев på Unsplash.
Jag fattar att det är något som hänt med världen efter Rysslands invasion av Ukraina. Men är det verkligen rätt att gå med i en militär allians som dessutom inehar kärnvapen? Ska vi verkligen falla in i nationalismens, våldets och hatets led?
Det tog tio månader från första covid-fallet i Sverige tills vi hade en pandemilag. Att ansöka om att gå med i Nato tog tre månader räknat från Rysslands invasion av Ukraina. Att generellt klaga på att regering och riksdag är för snabb i vändningarna kan verka konstigt med tanke på att kritiken brukar vara den omvända. Men att släppa en nästan unik hållning i världen på tre månader – som siktar mot fred och icke-våld – som verkat under 200 år, känns oerhört besynnerligt, populistiskt och uppgivet.
Att köpa upplägget att det är våldsmaktbalansens, nationalismens – om än i viss samverkan över vissa gränser – och kapprustningens väg som gäller enbart är räddhågset och sorgligt.
Det är inte många som ställt sig utanför krigets logik, det är några få länder. Och nu ska Sverige inte längre vara ett av dem.
Det är ju inte minst i kristider man ska orka stå upp för sina ideal. Men icke.
Sen är ju kärnvapen-grejen också ganska betydelsefull. Nato innehar kärnvapen. Vi blir en del av en organisation som tycker det är okej med kärnvapen. Detta oavsett om vi lyckas, i likhet med några andra Nato-länder, undvika att ha dem på just vår jordplätt.
Motståndet mot kärnkraft ter sig plötsligt mycket starkare än det mot kärnvapen. Vilket är ganska obildat.
För om någon missat bilderna från Ukraina – vapen tillfogar skada på människor, kärnvapen ännu större. ÄNNU större.
Det är en uppgiven känsla att gå med i en militärpakt. Det är ett stort bakslag för fredsrörelsen. Men, vi tänker inte ge oss, vi ska fortsätta visa att icke-våld är enda vettiga vägen. Och man kan ju gå ur Nato, det tar ett år eller så. Förväntar mig att vi inleder den processen lika fort, och så snabbt som möjligt.