Foto: Unsplash, Egor Myznik
Det var självklart att kämpa mot krig och rasism. Det kändes som eviga värden. Men herregud vad omodernt det varit på senaste tiden. Men nu blir det inne igen. För att det helt enkelt måste bli det.
Vi startade en förening som hette FFF. Fred För Fan. Vi var på kurser med Alla lika, alla olika under gymnasietiden. Vi skrev sånger om att alla var välkomna, att det inte spelade någon roll varifrån man kom. Vi pratade om freden, när vi började på universitetet läste vi extra-litteratur “Einstein on peace”.
Och det var uppskattat. Det var studieförbund, det var kommunpampar, alla sa att det var bra initiativ. Det var möjligen nynazisterna som inte höll med, det fanns en 7-8 stycken i min hemstad Trelleborg på den tiden i slutet av 1990-talet. Men förutom dessa, var vi mainstream.
Sen blåste det åt annat håll. Nynazisterna bytte titlar och blev fler och fredstanken hade varit så självklar att den liksom glömdes bort.
När det blev mitten av 2010-talet började kapplöpningen om vem som hade hårdast hårdhandskar. Och fler och mer tankar om att militären skulle bli stor, störst, viktigast sköljde över oss.
Nu är det krig. Ukraina överfalls av soldater. Jag har själv varit i Kiev och kört bil över de öppna vidderna i det stora landet – så jag ser mina egna minnesbilder demoleras av explosioner, granater och död.
Jag läser en morgon att bekräftade dödsfall är 136. Först hinner man tänka att det inte är så många, men sen inser man det enskilda fallet. En persons död är en total katastrof. Helt egoistiskt tänker jag vad det skulle innebära för de omkring mig om jag dog. Och för mig, det skulle vara slut, över, ett stort ingenting. Istället för att leva och älska och garva i kanske 40 år till.
Så, pacifismen MÅSTE bli inne, bli på modet igen. Det är enda möjligheten. Död och krig är ett icke-alternativ. Åtminstone om vi ska kalla det här för civilisation. Med krig och död blir allt meningslöst, är du död kan du inte ens kapprusta.