KRÖNIKA: Jag tycker alltid tvärtom
Det är möjligen barnsligt. Det är möjligen lite krångligt. Men att alltid reagera och tycka precis tvärtom ger ofta nya vägar framåt och väcker något nytt, något friskt. Här, en text om ett levnadssätt som en myndigförklarad treåring.
Det är som en naturlag som jag inte kontrollerar. Framförallt när något framställs som “den enda vägen” eller “detta är bäst för alla”. Då slår jag bakut och vill det omvända.
Två exempel. Det första: Jag vill sitta längst fram på bion. Man får allt ljud och ljus först och man får en helhetsupplevelse som uppfyller en totalt. Det andra: Jag vill inte att Sverige kapprustar nu. Det är nu vi har chansen att agera på ett annat sätt än alla andra och hitta fredsvägen.
Jag tror att dessa tvärtom-tankesätt generellt är bra och nyttiga för samhället.
Det värnar om den lilla människan. Ni minns när Chelsea Manning pekade ut missförhållanden inom den amerikanska militären som ett tydligt exempel.
Det ifrågasätter folks envetna gaggande av samma påståenden som deras föräldrar mantrat fram i årtionden och som ofta är ren myt. “Bada inte precis när du har ätit”. “Kameraövervakning är inget problem om du inte är kriminell”.
Anledningen till att jag har det så här, tänker så här, har flera förklaringar. Dels beror det på att jag har svårt för auktoriteter. Vilket väl är bra som varningsflagga så att man inte råkar hamna i en fasciststat. När alla ska marschera med stövlar vill jag promenera i tygsko åt ett annat håll.
Och ibland har det att göra med det fysiska. Jag är alltid lite varmare kroppsligt än de flesta. Jag vill 18,0 grader i bilen när andra vill ha 19,5.
Men visst, jag ska också erkänna. Ibland hamnar jag i dumma situationer. Förfrusen stortå - på grund av sommarskor när jag tillfälligt flyttade till Sälen fastän alla sa att jag borde köpt kängor. Totalt utmattad i Borgholm på Öland för att jag tyckte att jag kunde promenera från Kalmar när alla sa att det “är faktiskt ganska långt”. Och så vidare.
Det leder också till att jag blir lite efter. Jag ser tv-serier två år efter alla andra. När hajpen lagt sig och ingen längre vill tala om det på fikarasten.
Men generellt är det bra. Helt klart. Mitt liv blir roligare, mer omväxlande. Jag får en god extra förrätt när alla andra äter tråkig dessertglass.
För att krångla till det ytterligare kan det kan bli knepigt även i själva stunden. Som när jag nu propagerar för detta sätt att tänka – då kan jag också reagera obstinat: Tycka tvärtom hela tiden – vad är det för dumheter?
Sen har jag även hört att det går över med åren. Folk säger att de liksom klingar av. Men det visar sig att det är tvärtom. Surprise.