Jag är i min olyckligaste tid i livet. Enligt den generella kurvan är jag på botten precis nu. Fastän jag är en glad prick, lyckligt lottad på jorden och så vidare, så känns det lite jobbigt. Men kanske kan denna inskt leda till livsglädje trots allt?
Jag fyllde nyligen 45 år. Pandemin är slut, jag gör roliga saker i min karriär, jag har kärlek och människor omkring mig, jag har bostad, det är inte krig där jag bor och så vidare. Dessutom har jag i hela mit liv fått höra att jag är så glad hela tiden, att jag verkar njuta av livet och göra roliga saker. Jag har tyckt att det stämt och är generellt oerhört positiv till grejen med att leva.
Men så kollade jag på en sån här lyckokurva. Då fick jag plötsligt veta att det inte alls är så. När man är just 45 är det sammanlagda intrycket hos folk att de är mer olyckliga än de nånsin varit och än de nånsin kommer att bli.
Lycka är såklart relativ och att jag är i min olyckligaste tid kanske ändå innebär en ganska hög lyckonivå. Men likväl, det här ställer till hur jag ser på mig själv och livet. Att jag inte är på topp för tillfället. Det stör mig.
Jag har ju sett såna kurvor förut, men inte påverkats. Det var först när jag var mitt i prick, mitt i sämst, som det slog mig. Hårt.
Jag kan fortsätta försöka tänka att det inte riktigt stämmer. Att jag var sen med att göra saker som andra gjort för länge sen: som få karriären att ta fart, att ha småbarn kring benen, att sluta byta inriktning på jobb hela tiden. För det är bland annat sådant som de olika förklaringarna brukar innefatta – varför kurvan ser ut som den gör.
Jag skulle också kunna rycka på axlarna och säga att det ”såklart är individuella skillnader”.
Eller så tar jag det på allvar. Livet är skit just nu. I alla fall sett till hur jag brukar uppleva det. Det jag lever nu är det tuffaste jag nånsin gått igenom. Offerkofta, gnällkostym och hela alltet. Fy satan, vad kass allting är.
För det innebär ju också att det blir bättre för varje dag som går. För varje sekund som tickat sen jag blåste ut ljuset på min 45:e födelsedagstårta så har mitt liv blivit bättre. Jag är lyckligare nu än för tre veckor sen.
Detta är ett sätt att se på det som gör att jag känner mig direkt sugen på livet. Och, hoppsan, nu har det gått en liten liten stund till – och jag har blivit ännu gladare!
Jag vill bara fortsätta, ge mig liv, ge mig luft, ge mig hela universum!
Att jag inser att jag är längst ner i bottenlöshetens tråkighetsträsk har fått mig att inse att jag är på den bästa väg jag varit på. Allt är underbart, jag älskar att leva. Jag är så olycklig att jag är glad.