KRÖNIKA: Han ljög för alla skolbarnen
Jag gick till kyrkan för att vara en trevlig medborgare och för att mitt älskade barn skulle ha lite julfestligheter med sång. Jag fick en flashback till 1980-talet och vi alla, inklusive sexåringarna, fick en genomgång av hur en person var född av en gud framställt helt som en samhällelig vetenskaplig grundbult. Mitt ateistiska jag är oerhört besviket. Och jag vill framföra en klagan i denna text strax innan jul.
Jag brukar öva mina barn i källkritik genom att med ett straight face säga helt felaktiga saker. Om vi exempelvis pratar om tigrar säger jag ”Mina fötter var tigerfötter från början”. Kanske är det så kallad pappahumor helt enkelt, men jag tror det är ganska bra att vara lite vaken.
Så först tänker jag att det är en sån grej personen med prästkrage håller på med. Han står inför hundratals barn mellan 6 och 12 år och blåljuger. ”Jesus är guds son”. Möjligen att han lägger till ”skrivs det”, men det är det självklart ingen som uppfattar. Skulle man använda en disclaimer skulle den vara ordentlig som ”Det finns en påhittad historia om att Jesus skulle ha en pappa som var ett slags överjordiskt väsen”.
Låt mig börja från början. Jag har tagit mig från en uppväxt på Söderslätt i Skåne på 1980-talet till ett liv på Södermalm i Stockholm på 2020-talet. En del har hänt, en del trodde jag hade hänt. Att skolan blivit bättre, omtanken om individerna är större, att normen innehåller lite mer än bara det allra vanligaste hela tiden. Uppfattningen att på Södermalm tänker man på queer, brygger sin egen american pale ale och jobbar bara i egna projekt är ju inte bara sägner, det finns lite lite verklighet i det. Åtminstone en riktning av nåt som kan skönja lite framtid finns här och där bland folk.
Men så går jag på förskoleklassens så kallade adventsamling. Mitt ateistiska jag tycker det är lite besvärligt att det är i en kyrka, men försöker tänka som folk tycker att man ska – att det ju är en trevlig lokal och den ligger ju så fint där uppe på ett litet berg. Och jag ser framemot att barnen ska sjunga lite, det är alltid känslostarkt och härligt.
Dessutom är det så rent formellt, att det är lugnt, utifrån mitt ateistiska perspektiv. Enligt diskrimineringsombudsmannen så får det inte förekomma “några religiösa inslag såsom bön, välsignelse eller trosbekännelse” vid såna här aktiviteter som kan jämföras med en avslutning som är främsta exemplet.
Jag kliver alltså in i kyrkan med tämligen gott mod, hälsandes på alla grannar där vi svettas tillsammans i att ha lyckats få iväg oss och barnen och sen vara på plats i snöstormen klockan 08.59 högst upp på ett, om än litet, berg.
Kaduff. Så slungas jag tillbaka till 1980-talet. Återhållsamheten och håll dig på mattan-känslan är överväldigande. Prästen pratar om det där med guds son som vore det en självklarhet i stil med mänskliga rättigheter. Kulmen på kristenheten är sen att finalen ska vara en gemensam sång av alla närvarande i eposet Hosianna som barnen har fått öva ordentligt på i förväg.
Det ska sägas att det inte var helt som 1983. Det var också Alfons Åberg-låtar, ett fredsbuskap på väldigt många språk som olika barn framförde och ingen välsignelse eller gemensam bön. Skapligt lagligt bokstavligt, men moraliskt tveksamt, skulle jag säga.
Kan också nämna att min Söderslätt-bakgrund innebär att jag associerar till strumpor när jag hör ordet Hosianna. Men det är en annan historia.
Men att man i en allmän skola idag ska få det kristna paketet helt okommenterat från det att man är 6 år är en tydlig katastrof. Jag trodde att vi kommit längre än att det till slut ska kokas ner till att sitta fint, tro lagom på en kristen gud och sjunga Hosianna, Davids son.
Foto: Aaron Burden på Unsplash.