KRÖNIKA: Att älska att stå i centrum
Man ska förstå sina medmänniskor. Och när det inte går ska man ändå förstå att det går att förstå dem. Men, helt ärligt, när folk säger att de inte gillar att stå i centrum så kan jag sträcka mig till att förstå att det går att formulera en sån tanke. För det är så våldsamt främmande. Jag ÄLSKAR att stå i centrum.
Jag tror, hoppas och anstränger mig för att inte vara en gris som trampar på andra för att få vara i mitten, för att få allas uppmärksamhet. En viss elegans eftersträvar jag. Men jag vill dit. På den punkt, på den prick där alla ser mig, där alla hör mig och undrar vad som kommer härnäst.
Enda gången jag känner mig helt bekväm är när jag är där. I ljuskäglans mitt. Där kan jag andas ordentligt, där kan jag förstå helt och fullt att livet är fruktansvärt fenomenalt vackert och underbart.
När jag ska hålla ett föredrag eller spela en sång så vill jag mysa i den första stunden lite extra. Precis när man fått uppmärksamheten. Då kan jag dröja i den pausen, bara låta sekunderna ticka i evighet och vara precis där. I förväntningen, i andetaget som strax kommer, i det sublima. Ibland pausar jag så länge precis innan allt ska börja att det blir konstigt. Men det är värt det. Låt det bli lite konstigt, detta mys är livselixir.
När folk säger att de tycker det är jobbigt med uppmärksamhet tror jag alltid först att de helt enkelt ljuger. När de säger att de hellre står bakom kameran måste de ha sagt fel, drar jag som initial slutsats. Och även om de nu inte ljuger eller slinter med tungan så misstänker jag att det till ganska stor del är ett manér. Att man ska säga så. Klädsamt blygsamt liksom. Och det går ju bort. Erkänn och njut istället.
Men, jag har också förstått att det finns några som verkligen har scenskräck och allt det där. De framstående scenpersonligheter som säger att de har dessa problem blir jag först sur på – Bli nåt annat då! – men sen drabbar mig en än mer jobbig tanke:
Att jag älskar att stå i centrum – är det kopplat till att jag borde gömmas undan? Att jag mest är en narcissistisk jobbig jävel som har en felkopplad endorfin-apparat. Hemska tanke. Fast, vissa positiva scenpersonligheter gillar väl att stå i centrum, väl? Va, va, va?
I alla fall. Jag mår bra av det och avsikten med denna text var att komma ut samt att hjälpa andra att erkänna att de älskar att vara i händelsernas epicentrum. Att kasta bort tvånget att vara blygsam. Centrumälskare, kom fram!