Att allt ska beskrivas genom rese-metaforen får mig att somna, bli vansinnig, känna uppgivenhet och sorg. Kan vi inte hitta andra alternativ när vi vill beskriva saker i livet än ”Det har varit en resa”?
Detta är möjligen ett problem i synnerhet för människor som använder LinkedIn, är mellanchefer eller inte har riktiga problem. Lite av bakgrunden till att jag tar upp det kan säkert skyllas på att jag, ja, använder Linkedin jättemycket, är nån slags mellanchef ibland och saknar typen av problem som sätter mitt liv allvarligt på spel. Men jag har ändå rätt att uppröras av det och skriva en text om det.
En ytterligare anledning är att jag tror att världen blir lite, lite, lite bättre, eller om inte annat lite mer spännande om inte alla berättar om vissa saker på exakt samma sätt, med exakt samma metafor.
För jag dör av tristess och slutar lyssna direkt om nån som ska berätta om sitt yrkesliv säger ”Det har varit en resa”. Om de åtminstone kunde gjort nåt av metaforen och sagt i stil med: ”Det har varit en resa, en resa till Sundsvall”. Då får man ju några associationer. Säger man bara ”resa” är det bättre att hoppa över metaforen helt.
Så, bättre att ta fram en någorlunda unik metafor. För jag förespråkar metaforer, det är ett bra sätt att färga på och få folk att hitta egna bra bilder av ett skeende eller ett fenomen.
Det finns väl massor av metaforer att tillgå. Istället för resa.
”Det har varit som en efterrättsbuffé."
”Det har varit som att fickparkera på en gågata i Marseille.”
”Det har varit som ett långkok på högrev i en icke-tjockbottnad kastrull."
Eller vad fan som helst.
Att ge folk rese-associationer kan möjligen verka lockade. En resa kan ju sätta spår i en. Jag minns nattåget till Berlin 1994, jag minns den amerikanska förlängda skåpbilen på en bergstopp i Österrike, jag minns bröllopsresan till Mexiko City där inget var barnvagnsanpassat.
Men andra saker sätter också spår, som efterrätter, parkeringar mot trafiken och sönderbrända kastruller.
Så det är problematiskt att rese-metaforen har blivit ett måste. En doktrin, en regel. Att alla verkar känna att man måste använda den. Det finns kanske bakgrunds-förklaringar till det – ett generellt poesi-förakt i samhället, en sökmotoroptimering kring karriärstal där det gäller att använda samma ord som folk söker på Google med, eller att det helt enkelt är lättjan som ligger bakom.
Men – låt oss nu gå åt andra hållet, låt oss leta fram bra metaforer som ger nåt till lyssnaren, låt oss berätta med bilder som väcker alla ur dvalan, låt oss göra det meningsfullt att lyssna på varandra med speciella berättelser. Inte en resa till, om det inte verkligen handlar om en resa.
Foto: Birmingham Museums Trust på Unsplash.
Att använda metaforen resa är en utmärkt trist människa-markör. Det är en medvetet elak överdrift från mig förvisso. Likväl blir jag lätt trött på ofta mycket förekommande uttryck från företagsvärlden: "kompetens", "resurs", "utmaning", osv. Språket är (eller åtminstone var) rikare än så.
Förklaringen som ligger närmast tillhands är såklart är viljan att passa in i mallen. Ett mer oroande alternativ vore om det beror på att människor numera - även jag själv - allt mer sällan skriver längre texter eller ens läser dem. Då får man inte riktigt tid att reflektera över alternativa ordval.
Obs ett totalt oseriöst debattinlägg från min sida då jag råkade länkas in här på midnattskvisten.